Mamman & Co

Idag har jag varit en "krossad" människa. Dessa dagar vill man bara genom"lida" så fort som det bara går. Redan när man slår upp ögonen och sakta men säkert börjar känna "igenom" kroppen, så vet jag direkt...näe denna dag kommer inte kroppen funka "normalt", med andra ord på det sättet som jag vill. Gillar egentligen inte att skriva ordet normalt för vad är normalt egentligen? Jag kan ju bara leva utifrån den människa jag är och vad som är normal vardag för mig, men när andra människor börjar ha åsikter om vad som är normalt/ inte normalt det är då frustrationen uppstår. Om jag dag ut och in skulle tala om alla krämpor, all värk, trötthet etc som jag känner mer eller mindre varje dag så skulle detta börja ifrågasättas. Ex Detta kan inte vara "normalt", i andras/samhällets värld. Då blir utgången antingen att jag  ljuger eller att jag måste vara riktigt sjuk och passar inte in eller klarar av saker som jag idag faktiskt gör. Men jag kan ...

Kvällens "träning" såg lite annorlunda ut idag kan man säga. Ikväll har skrattmusklerna fått jobba vill jag lova. Skrattat så mycket så huvudet sprängs.Skönaste gänget innebandydamer. Vi praktiserade även mycket "avancerad" cheerleading på läktaren. Eller...ja...kanske lite överdrivet, vi var väl lite mer en gäng glada, hmmm...jag försöker komma på ett annat ord än högljudda för det ser inte så bra ut å skriva  :), men om man säger att vi var en glad, något ljudlig, supporterklack. Ja, det ser bra ut, den tar vi. Så nu herrar, nu har vi lagt ribban, förväntar oss samma "behandling". Tjejer ni är grymman!! Nu har jag gett upp gällande hoppet på att kanske håret växer om jag låter det va. Får gilla läget, mitt hår växer fasiken inte längre än till lite över axlarna. Orättvist! Ja ja det finns ju resurser som tur är, blir å fuska lite istället då eftersom mitt naturliga själv bestämt sig för å jävlas...´"nähä du hit men inte längre, trodde du ja...