Mamman & Co

Ny vecka nya tag. Tillbaka på jobbet på 50%. Härligt att träffa alla fina arbetskamrater igen och värmer i själen av alla varma kramar från barnen. Körde även igång med Yoga igår kväll. Har alltid tyckt att det är så skönt med yoga och fick det även ordinerat att gå på det om möjlighet fanns från min fysioterapeut på USÖ. Så redig kvinna reder sig själv. Kontaktade Josefin Wikström som är lärare på Askersund Yoga & Bollywood dans om hon hade möjlighet att ha en kurs i Åsbro. Och det kunde hon. Josefin är en helt fantastisk lärare med en smittande glädje och har en stark kroppskännedom. Verkligen ett aha upplevelse pass. Läs mer om henne och hennes pass på  Askersund Yoga . Dock fick vi yoga med ytterkläderna på för det var iiiiiiisss kallt, då menar jag is kallt, i gympasalen. Många skratt blev det i alla fall och frusna tår. Tankarna går runt runt gällande min EDS. Det känns ju givetvis inte roligt att få en diagnos som man kommer få leva med resten av livet. Men sam...

Heyyy. .yaa..då var man på hemmaplan nu. . Som läget känns nu då...ja kluvet är det. Känns ju alltså fantastiskt att det för en gångs skull finns läkare och team som lyssnar på än och går in för att försöka hitta en "lösning". Att lyssna och faktiskt Höra!..och sedan gå till handling. Det är en helt otrolig känsla..även om det har resulterat i en obotlig diagnos..så är det primära inte det utan en slags utblottade, själslig, kroppslig, ärlig bekräftelse. Ingen Annica roll att vara starkast, gladast och "fixigast" (ja eget påhittat ord för "vigerdigbekräftelsegenomattsäga,jamenduärsåduktigpådetdärAnnica,såjagblockarminegenbegränsningochsertillattdetfixas") Diagnosen jag "fått" heter Ehlers Danlos Syndrom-EDS en bindvävssjukdom man föds med och samt har jag utvecklat funktionella neurologiska somateseringssyptom. Är man intresserad av att veta mer om EDS klicka in på  Ehlers Danlos syndrome Visst känns surt att veta att man alltid kommer leva ...

Spenderar denna vecka på neurologiska avdelningen på USÖ. Äntligen läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut som lyssnar, går till botten med alla symptom och gör en samlad bild. En diagnos tycks vara satt och imorgon blir det slutbesked och nu är det bara att blicka framåt och jobba med mig själv. surfplattan min bästa vän på kvällarnas dödtid Härlig avkoppling att måla, helt fantastiskt när man behöver en tanke "break" Påväg till fysioterapeut träning En liten avstickare hos brorsan å hälsa på, han ligger med blodförgiftning och bakterie i huden han. lite mat...eller vad man ska kalla det. De kollar lika konstigt på mig varje dag när jag lämnar potatisarna eller riset. (drar ner på kolhydraterna) Vart tilldelad lite hjälpmedel, handledsstöd till nätterna och kompressionsstrumpor till dagen, u lalala "feeling hot hot hot " Tack fina ni som hört av er och frågar hur det går och tack för besöket älskade Diana alltid härligt att...

Krasst...alltså allvarligt krasst..livet ger en ta mig tusan en jädrans massa funderare ibland. Det här med återhämtning en chans att känna ett lugn, en trygghets vardag. Det känns ofta som om att denhär personen..den kan vi trycka till lite till. Jag är inte missunnsam eller bitter. Faktiskt inte, då skulle jag inte fortsätta, då skulle jag lägga av med allt, sluta bry mig vända ryggen å gå. Känslan är bara en stor trötthet och att man känner sig "låst". Låst i sin egen värkande kropp och situation. Huvudet vill fortfarande framåt och har ett driv men när de andra faktorerna inte hänger på uppstår en grym frustration.  Min familj betyder allt...när man då står och stirra "döden" och ovissheten i vitögat känner man sig ganska ynklig med sina egna "problem". Samtidigt gör dem att orken inte vill få chans att bygga upp ett försvar genom återhämtning.  Det här är ett inlägg i ren och skär ärlighet. En kollision med det psykiska och det fysiska. I mångt ...