Att leva öppet i det dolda

Krasst...alltså allvarligt krasst..livet ger en ta mig tusan en jädrans massa funderare ibland. Det här med återhämtning en chans att känna ett lugn, en trygghets vardag. Det känns ofta som om att denhär personen..den kan vi trycka till lite till.

Jag är inte missunnsam eller bitter. Faktiskt inte, då skulle jag inte fortsätta, då skulle jag lägga av med allt, sluta bry mig vända ryggen å gå. Känslan är bara en stor trötthet och att man känner sig "låst". Låst i sin egen värkande kropp och situation. Huvudet vill fortfarande framåt och har ett driv men när de andra faktorerna inte hänger på uppstår en grym frustration. 

Min familj betyder allt...när man då står och stirra "döden" och ovissheten i vitögat känner man sig ganska ynklig med sina egna "problem". Samtidigt gör dem att orken inte vill få chans att bygga upp ett försvar genom återhämtning. 

Det här är ett inlägg i ren och skär ärlighet. En kollision med det psykiska och det fysiska. I mångt och mycket ger jag ett starkt psykiskt intryck men det är för att det tar överhanden av ett fysiskt nederlag.

Jag måste själv förändra min situation, tänka om och ge det tid. Det är det svåraste av allt. Att ställa om det fysiska är allt jag vet..inte ge efter smärta. Smärtan är min vardag, följer mig som en "trogen" skugga. Den psykiska viljan tar alltid överhanden det är min akilleshäl.
Sen när den yttre påverkan, den som man själv inte kan påverka, gång på gång verkar sätta ut benet och ge krokben då är det svårt att inte ge upp..än så länge har det fysiska gett upp. Det mentala vill ändå.

Jag ger allt för människor i min närvaro hela min kropp och min själ. Allt för allt annat och andra. För att inte ge upp.  Jag har hopp och vilja det är det som bryter mig bit för bit. En stund i ärlighetens namn.

#fuckchronicalpain