Krasst...alltså allvarligt krasst..livet ger en ta mig tusan en jädrans massa funderare ibland. Det här med återhämtning en chans att känna ett lugn, en trygghets vardag. Det känns ofta som om att denhär personen..den kan vi trycka till lite till. Jag är inte missunnsam eller bitter. Faktiskt inte, då skulle jag inte fortsätta, då skulle jag lägga av med allt, sluta bry mig vända ryggen å gå. Känslan är bara en stor trötthet och att man känner sig "låst". Låst i sin egen värkande kropp och situation. Huvudet vill fortfarande framåt och har ett driv men när de andra faktorerna inte hänger på uppstår en grym frustration. Min familj betyder allt...när man då står och stirra "döden" och ovissheten i vitögat känner man sig ganska ynklig med sina egna "problem". Samtidigt gör dem att orken inte vill få chans att bygga upp ett försvar genom återhämtning. Det här är ett inlägg i ren och skär ärlighet. En kollision med det psykiska och det fysiska. I mångt ...
Häng med i vår familjs hel grymma värld och vårt fartfyllda ocensurerade vardagsliv!